Om

Här kommer vi att berätta om upplevelser, händelser och betraktelser från vårt tillfälliga liv i Kiev. Meningen är att vi ska bo i Kiev under närmare två år. Vi är vår familj som består av Henrik som arbetar i ett EU-projekt och är stationerad i Kiev från oktober 2011, Louise som är tjänstledig från sitt vanliga arbete för att följa med och vår dotter Lily som var 2,5 när vi åkte och inte hade annat val än att hänga med. Lilla Vera föddes i februari 2012 och flyttade till Kiev när hon var en och en halv månad. Vår son Pelle är med oss hela tiden fast han är bosatt i himlen. Kiev ligger förresten i Ukraina, för den som inte redan visste det.

Senaste inlägg

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Börja blogga på 2 minuter.
Allt är på svenska.
Börja blogga här!

Summering?

Varenda dag har jag tänkt att ”ikväll måste jag skriva på bloggen” och varenda kväll så blir det natt innan tillfället infinner sig. Och dagarna går och tjoff så är det dags att åka hem. Kommande söndag var tänkt att vara den allra sista dagen av projektets livstid och därmed också återflytt. Men, i sista stund upptäcktes att budgeten tillåter ytterligare lite nytta så därför har EU gått med på att förlänga projektet till mitten av augusti. Familjen reste hem till Sverige redan på midsommarafton så sedan nära en vecka är jag ensam hemma. Kvällarna ägnas mest åt arbete och en del TV-tittande. För någon timme sedan infann sig ett sånt där tillfälle då man liksom inte kan hitta någon anledning till att inte skriva en bloggtext. Strömmen försvann och har inte setts till sedan dess. Ingen TV. Heller ingen internetuppkoppling och det skymmer då det är för mörkt för att läsa en bok. Datorn har ju batteri så jag tar tillfället i akt.

Tystnaden beror alltså inte på att det inte funnits något att berätta. Tvärtom – varje dag har vi skrattat åt episoder och sagt att vi måste skriva om det på bloggen.  Jag inser att vi vid varje bjudning framöver kommer att tråka omgivningen med anekdoter om vår ukrainavistelse. Ni som bjuder – lova att säga ifrån…

Våren har ju gått i en rasande takt. Lily har hunnit bli fyra och Vera är fortfarande ett. Tillvaron gled liksom in i normala gängor efter ett år här. Wow nu kom strömmen tillbaka…. En intressant iakttagelse är att mycket av det vi tyckte var så jobbigt och annorlunda i början blev naturligt efter ett tag. Att handla till exempel. Jättekrångligt eftersom man måste springa runt i olika butiker eftersom ingen butik har allt man behöver och sedan bära tunga påsar genom stan i brist på bil. Internet. Nu beställer vi varor på nätet och får dem hemkörda till dörren. Hur enkelt som helst. Det blir inte alltid helt rätt dock. Vi slängde till exempel sex burkar syrade tomater häromdagen. Vi trodde att vi köpte vanliga konserverade.  Den bristande serviceviljan i butiker och restauranger har vi lärt oss att ignorera. Nu svarar vi tillbaka i samma ton och då går allt mycket lättare. Byråkratin och stämplarna reagerar vi inte längre över. Människan är fantastiskt anpassningsbar.

Det har varit mellan 25 och 30 grader varmt sedan i april tror jag. Någon vår har vi inte sett till. Vintern kom i december och avslutades med ett snöfall i slutet av mars som vi aldrig kommer glömma. Det uppmärksammades ju till och med i  svenska nyheter.  Det föll en meter snö på ett dygn och resulterade i arbetsfria dagar och undantagstillstånd. Alla förutsåg gigantiska översvämningar när det skulle smälta bort men snön försvann lugnt och vackert och så blev det stekhett och sommar på ett par veckor. Fascinerande.  Det tog ett tag att röja undan snön efter stormen. För att uttrycka sig milt. Presidenten berättade i TV att han hade kallat in militär och man såg visserligen militärer på gatorna med snöskyfflar. Efter ungefär en vecka när jag gick till jobbet hörde jag plötsligt ett öronbedövande rassel och på den stora boulevarden ser jag en kolonn med gigantiska militära bandvagnar med snöplogar som skrapade mot marken. Det slog gnistor och väsnades men snön var ju bortröjd sedan flera dagar. Det tunga gardet hade hittat fram till Kiev och en order är en order.

Det mest minnesvärda tillfället under våren var nog när vår lilla ballerina fick uppträda på den riktiga Kievoperan. Hon har älskat balett sedan hon föddes och vi satte henne i balettskola i höstas. Varje år håller skolan galaföreställning på den riktiga operan. Efter mycket träning och enormt mycket förvirring satt vi äntligen där på första raden med morfar influgen från Norge enkom för denna begivenhet. Känslan när vår lilla Lily gjorde sitt nummer på den stora scenen kan inte beskrivas. Sången Malenkaja strana – lilla stjärnan, kommer för alltid att finnas i mitt huvud. Leta upp den på nätet och njut. Jag hoppas innerligt att Lily själv kommer att minnas tillfället.

Livet som utlänning är speciellt. Av naturliga skäl umgås man med andra människor i samma situation. Det mest fantastiska med tiden här är alla nya vänner vi fått. De allra flesta flyttar från land till land och många av dem råkar lämna Kiev i samma veva som vi. Vi åker hem till Sverige med planerade resor till bl.a. Prag och Uganda och längtar efter att få träffa våra vänner igen.  Vi ser också fram emot utländska gäster i Kolmården.   

Med bara väldigt lite tid kvar av utlandsvistelsen blev det här något av en summering. Ska dock försöka att leta i minnet och dela med mig av lite fler insikter och iakttagelser innan det är dags att åka hem. Men jag lovar inget. TV:n är ju tillbaka nu….

Be nice. And rich.

Uppenbarligen har jag inte kunnat hålla löftet om att skriva oftare. Tiden efter juluppehållet har varit rätt tung. Solen har hållit sig gömd ända till i förrgår och mörkret och den bitande råa kylan har gjort att det känts som att man skulle vilja vara var som helst förutom här. Nu skiner solen och vips så känns det som att man vaknar ur dvalan och får lite extra energi. Nu längtar vi alla på den första vårvärmen och att Kiev ska spricka ut och att den hemska smutsgrå färgen ska skifta till grönt så att det blirså där fantastiskt vackert som det är under den ljusa delen av året.

Med bara fyra månader kvar av projektet börjar vi nu försöka färdigställa det som vi lovat att leverera. Känns rätt trist att runda av men vi har uppnått en massa och resultaten kan vi vara riktigt stolta över. Under våren är det en utmaning att få hit så många svenska experter som möjligt för att hinna utföra så mycket nytta som möjligt innan vi packar ihop.

Under december hade vi besök av en bister man från EU som utförde en inspektion av projektets effektivitet och framgång i genomförandet. Rapporten kom i januari och det var allt lite nervöst att öppna dokumentet. Man vet ju aldrig. Visade sig att resultatet är gott. Väldigt många positiva omdömen men också några problem. Bland annat pekade inspektören på vissa förhållanden som ligger utanför vår kontroll, som komplexiteten i regelskapandet och organisatoriska oklarheter.

En av våra lokalanaställda berättade vid lunchen i dag att hennes papegoja dött under natten. Troligen var frånfället att skylla hög ålder. Hon berättade också en dråplig papegojhistoria från sin barndom i Sibirien. Hon växte upp i den allra kallaste delen av Sibirien där temperaturen på vintern kan krypa nedåt 50 minusgrader. Denna vinterdag då hon var i dagisåldern fick hon plötsligt för sig att befria familjens papegojor från fångenskapen och släppa ut dem i friheten. Hon öppnade fönstret och lät fåglarna flyga ut. Fåglarna återfanns omedelbart utanför fönstret vid faderns hemkomst från arbetet. Fåglarna var vingklippta och hade fallit döda till marken inom sekunder efter frisläppandet.

Vår lilla Vera fyllde ett år i förra veckan. Det är ju inte klokt så fort tiden går. Födelsedagen firades med sedvanlig väckning med sång och presenter. Ettåringen verkade nöjd när dagen var slut.

Alla har sin egen dag här. Det finns till exempel en särskild dag tillägnad lärarna då eleverna har med sig presenter till sina lärare och kvinnodagen firas som bekant den 8 mars. Här är det en nationell helgdag för att hylla kvinnan. I lördags firades männens dag. Egentligen är det den sovjetiske soldatens dag som i den nya tiden omsatts till att  avse män i allmänhet. Våra lokala kvinnor på kontoret ordnade firande av oss män i fredags. De bjöd på tårta och vi fick varsin liten present. Mycket trevligt. På gratulationskortet som följde med min present hade någon av dem textat följande livsråd -  ”Be nice. And Rich.”. Jag känner att jag ska låta den uppmaningen bli vägledande för mitt fortsatta liv.

Henrik

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Ny termin

Nu är vi åter i Kiev efter julfirande i Norge och nyårsfirande i Sverige. Vistelsen blev lite längre än beräknat. Vi hade planerat att resa tillbaka till Kiev den femte januari för att inte missa firandet av den ukrainska julen den 7:e. När vi kom till Arlanda med två små barn och 75 kilo bagage möttes vi av beskedet att vår flygning var inställd eftersom flygbolaget Aersosvit gått i konkurs. Med viss kunskap i ämnet var det kanske inte helt oväntat och varje bokning har varit en ren chansning men att de skulle gå i putten just den dagen vi skulle resa var ju lite oturligt för oss. Vi hade inget annat val än att vända tillbaka hem och försöka hitta alternativ väg. Efter många telefonsamtal med lång fruktlös väntan i flygbolagets telefonkö bet vi en stor tugga av det sura äpplet och köpte nya biljetter med ett annat bolag och kunde slutligen nå vårt Kiev igen tre dagar försenade. Den ukrainska julen missade vi.

Julen firade vi som sagt i Norge hos svärfar bland de telemarkska fjällen. Det var trevligt och klassiskt vintervitt. Tomten kom på besök till barnens skräck och förtjusning. På julafton stod en artikel i lokaltidningen om några unga flickor som varit julfromma och samlat in pengar till fattiga barn i Ukraina. Morfar refererade artikeln vid julaftonsfrukosten varpå Lily utbrast ”Så bra för jag har inga pengar alls. Inte ens ett kreditkort.”  Lily är ju tre och ett halvt så det kanske är hög tid att förse henne med ett kort.

Vi berättade för taxichauffören på väg från flygplatsen vad som med vår inställda flygning.  ”Welcome to Ukraine” sa han. Det säger ukrainarna förvånansvärt ofta när något är fel. När man berättar att man haft strömavbrott eller att vattnet är avstängt möts man av ett ”Welcome to Ukraine”. Berättar man att man blivit dåligt bemött i affären kommer ett snabbt ”welcome to Ukraine. Det är som att allt dåligt har sitt ursprung i Ukraina.  Jag tycker det är synd att de har den bilden av sitt eget land. Nog slås man som utlänning av att saker och ting är lite annorlunda och kanske inte fungerar jättebra i alla lägen men med lite större stolthet över det som finns kanske det skulle se annorlunda ut. Svenskarna beskrivs ofta som alldeles för tålmodiga som finner sig i allt, men frågan är om inte ukrainarna är våra övermän  i det avseendet. Uppgivenheten kan irritera mig ibland. Men, jag har ju inte hela bilden förstås.

När nu vårterminen startat går vi in på upploppet av projektet. Det känns konstigt. Två år känns så oerhört långt när man står i början, men det går ju så fort. Det är mycket kvar att göra och bara 180 dagar kvar. Det känns i maggropen. Önskar vi kunde hålla på ett par år till.

 

/Henrik

Länge sedan

Vad är det som händer med tiden? Det är ju nästan två månader sedan något skrevs på den här bloggen. Det känns som att det var i förrgår vi skrev från poolkanten i Grekland och plötsligt är dunjackan framtagen ur garderoben och det har blivit vinter. Fattar ingenting. När det var 40 grader varmt här i somras tänkte jag att det är ju helt enkelt inte tänkbart att det någonsin ska kunna bli kallt igen. Men, det kunde det. Nåja, värst många minusgrader har vi inte känt ännu men vintern står och krafsar på dörren.

Louise konstaterade idag att det är väldigt konstigt att livet som ledig kan vara så stressigt. Dagarna är fyllda med aktiviteter och dagis och barngrupper och förstås hushållsarbete. Jag har det lindrigt som bara behöver gå till kontoret på morgonen och komma hem på kvällen när allt springande är avklarat. Hur vi ska kunna klara livet hemma i Sverige med två heltidsarbeten och utan barnflicka och städhjälp är omöjligt att förstå.  

Trots att det gått lång tid sedan jag skrev sist är Ukraina i princip detsamma. Ja, det har ju varit parlamentsval förstås. Jag vet inte hur mycket det uppmärksammades i media hemma i Sverige men av de engelskspråkiga media jag följer här att döma var det inte helt igenom renhårigt. I flera valkretsar har man tvingats göra om valen på grund av att det inte gått riktigt till. Rapporterna om rent fusk har varit många. Det kan konstateras att det går åt fel håll. Som ett belysande exempel på kräftgången kan nämnas de två lagförslag som varit uppe för behandling nyligen. Det ena gick ut på att varje omnämnande eller avbildande av homosexuella i media skulle förbjudas. Det andra innebar att all kritik mot regeringen eller presidenten skulle förbjudas.

En annan sak som hänt sedan sist är att jag brutit lilltån. Råkade sparka till min egen resväska jag ställt mitt på sovrumsgolvet efter senaste resan. Tydligen tog sparken illa för dagen efter kände jag inte riktigt igen min fot. Lilltån hade gått om stortån i storlek och helt skiftat färg. Det gjorde obeskrivligt ont också. Jag har lärt mig att brutna tår gör man inget åt så jag linkade iväg till jobbet. Vi har en läkarmottagning där och när värken var som värst tog jag mig dit bara för att höra om jag borde söka vård. Jo, det tyckte doktorn. Eftersom jag inte känner mig helt bekväm med den statliga ukrainska akutsjukvården sökte jag mig till ett privat alternativ med amerikanskklingande namn. Där fick jag träffa en brittisk doktor som först frågade om jag har försäkring och när jag svarat jakande på det noga förhörde sig om hela min medicinska historik och erbjöd mig en rad undersökningar och kontroller för än det ena, än det andra. Gällande tån bad han mig följa syster till huset bredvid som visade sig vara ett statligt sjukhus. Där fick jag röntga tån och få min bild bedömd av en ortoped som konstaterade att tån var bruten. Jag hade glädjen att bli röntgad med den nya franska maskinen. De visade mig den maskin som vanligt folk fotas med och den var då varken fransk eller ny. Därefter åter till den brittiske doktorn som ordinerade gips. Det talades också om spikning av benet men ”vi får se när vi tar av gipset”. Jag fick ett gips och försågs med ett par kryckor och ombads komma tillbaka om tre veckor för att ta bort gipset och kontrollera läkningen. Om jag nu gått till samma statliga sjukhus direkt hade besöket kostat en femtiolapp plus ytterligare en femtiolapp i muta till doktorn för att slippa vänta en halv dag. Nu kostade det betydligt mer. Jag tvingades köpa kryckorna för att kunna ta mig därifrån. Efter att ha varit tillbaka på kontoret någon timme med mitt nya gips ringde försäkringsbolaget och undrade hur det var med tån. Jag förklarade läget och de bad att få återkomma vilket de gjorde med beskedet att en tå ska inte gipsas. Efter en vecka fick jag besöka ett annat sjukhus där gipset togs bort och ersattes med en liten tejp. Genast var smärtan och obehaget borta och nu är jag frisk igen.

Det måste dock sägas att så väl behandlad som jag blev när jag hoppade på kryckor har jag aldrig varit tidigare. Till och med den argsinta tanten i butiken i nedervåningen log åt mig och frågade vad som hänt. Hon har ju bara skällt på mig tidigare. Antingen för att jag ställer varorna fel eller för att jag inte har jämna pengar.

Det är för övrigt en av de mest irriterande företeelserna här detta med jämna pengar. Om ett inköp kostar 66,37 och man lämnar fram en hundralapp så frågar expediten utan undantag om man har 6,37. Svarar man nej möts man av en ilsken suck och får växelpengarna slängda på disken utan en blick.       

Nu ska vi verkligen försöka skärpa oss när det gäller att skriva. Lovar.

 

Henrik

Beklagar tystnaden

Nu var det gräsligt länge sedan något hände på den här bloggen. Tystnaden kan bara skyllas på brist på tid och ork. Sedan semestern i slutet av augusti har vardagen varit fylld av arbete och helt vanligt vardagsstress. Lily har börjat på dagis och mamma är engagerad i aktiviteter som tar en massa tid. Lilla Vera är snart inte liten längre och kräver mer tid av sina föräldrar. Kort sagt, livet som tillfällig utlänning har övergått i vanligt vardagsliv.

Den långa heta sommaren har så smått övergått i höst. Dagarna är fortfarande rätt så varma men träden skiftar i gult och rött. Det är väldigt vackert.  I detta så centraliserade land men halva foten fortfarande i den gamla tiden slås centralvärmen på under nästa vecka. Det är det säkraste tecknet på att sommaren är slut och att det är dags att bereda sig på kyliga dagar.

Igår gjorde jag den stora resan till Tjernobyl. Jag ska nog skriva ett längre inlägg om det men ännu har jag inte smält intrycken. Just nu kan jag bara känna att det är det konstigaste jag varit med om. En massa känslor blandades under resan.  Det var sorgligt, vackert, rofyllt, hemskt och skrämmande samtidigt.  Jag minns ju så oerhört väl skräcken när det rapporterades på TV om förhöjd strålning som man inte visste var den kom ifrån och senare de gryniga helikopterbilderna från katastrofområdet. När jag stod där igår, på den helt tysta, fridfulla platsen, 100 meter ifrån reaktorn som gett ifrån sig den livsfarliga strålningen kändes det bara obegripligt. För att inte tala om den övergivna staden Pripyat där naturen tagit över och gömt hela staden i skogen. Det går inte ens att beskriva hur konstigt det kändes att vandra på en övervuxen gata i en stad som för 25 år sedan hade över 40.000 invånare där 15-våningshusen tio meter bort knappt går att ana bakom träden. Som sagt, när intrycken lagt sig tillrätta kommer ett längre reportage från denna märkliga utflykt.

Arbetet blir mer och mer intensivt och roligare och roligare. Nu börjar det kännas att det händer saker. Våra svenska experter som kommer och besöker oss med jämna mellanrum gör ett fantastiskt jobb med att assistera ukrainarna i att utveckla regler och arbetsrutiner som överensstämmer dem som vi använder inom EU. De senaste veckorna har vi haft en grupp ukrainare på besök hos sina kolleger i Sverige. De har fått möjlighet att se hur EU:s regler tillämpas i praktiken och de första rapporterna från ukrainarna som kom tillbaka i lördags är mycket positiva. De har lärt sig mycket och fått en förståelse för tanken bakom EU:s regler som inte går att få på annat sätt än att uppleva det på plats. Mina svenska kolleger har verkligen vänt ut och in på sig för att ge ukrainarna en gedigen upplevelse och utbildning. Jag hoppas att de inser hur mycket de här besöken betyder för utvecklingen här. Jag önskar att jag kunde bjuda hit dem allihop för att visa hur det verkligen gör skillnad.

En sak som gått upp för oss nu när hösten har kommit är att vi inte kommer att uppleva nästa höst här. Uppdraget är slut i juni nästa år och vi bekymrar oss redan för hur vi ska klara oss utan detta besvärliga, buttra, gråa, vackra, annorlunda, helt fantastiska land…

Henrik

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg